Uncategorized

Landstings/region-fullmäktige

Ingmari Carlsson, gruppledare

Inlägg i den allmänpolitiska debatten:

Ordförande, ledamöter och åhörare

Vi lever i en tid där det mesta ifrågasätts, men där också mycket sväljs med hull och hår utan att man rannsakar sitt eget ställningstagande. Så har det inte alltid varit, i den tid då ideologierna hade större utrymme i debatten och i människors sinnen kände man efter var man hörde hemma och stod kvar där även om vindarna blåste snålt ibland.

Vindarna blåser över Sverige och Europa nu, de är mörk blå och kallas för liberala. Den blå alliansen vill ställa de arbetande mot dem som inte arbetar, de som betalar mot de som lever på bidrag. Avgränsning, vi och dom – vi vinnare och dom som är förlorare. Aldrig att man kallar bidrag för vad det är, ett transfereringssystem som omfattar alla åldrar, människor i olika livssituationer för att utjämna och fördela rättvisare. Så fungerar det solidariska samhället, det är det samhälle som vi vill fortsätta att bygga.

Men vi socialister tappar och de blå går framåt, kanske ska vi nöja oss med att konstatera att solidaritet är ur modet just nu, vem vill känna sig svag och tillhöra förlorarna, vem vill inte tillhöra de som får tusentals kronor i sänkt skatt? Men samtidigt vill alla ha en bra skola, en god åldringsvård och en sjukvård av högsta klass. Hur ska våra gemensamma pengar räcka till allt utan att somliga får betala ojust mycket? Ska mina skattesänkningar betalas med försämrade socialförsäkringar och tillfälliga vinstgivande utförsäljningar av spritbolag? Och utanför dörren står kapitalismen främlingsfientligheten och knackar på – väl medveten om att besluten i politiken går deras väg.

”När vindarna blåser bygger den djärve väderkvarnar och den fege vindskydd” – aldrig att vi i Vänsterpartiet hukar oss under några vindskydd och accepterar att kallas för extremparti av en statsminister vars politik så starkt har bidragit till att samhället splittrats upp mer och mer, som accepterat avgränsning och t o m förvridit begreppen och kallar det för arbetslinjen.
Det finns inga människor som lever i utanförskap, alla ryms i Sverige, alla har en uppgift att fylla och kan bidra till att bygga Sverige rättvist och solidariskt igen. Vi i Vänsterpartiet är inte naiva i vår strävan att binda ihop klasser och grupper, arbetande och sjuka, unga och gamla. Vi är medvetna om att människor har olika förutsättningar och behov i olika stadier av livet. Vad mera är: Vi vet att solidaritet och effektivitet inte bara går att förena – solidariteten och jämlikheten får samhällen att växa och må bra.

Väderkvarnarna ska byggas och skapa energi för oss som vill vända vindarna vår väg – Vänsterpartiet har en stark medlemstillströmning, vi har blivit närmare 2000 fler sedan valdagen i september – det bådar gott för att opposition och debatt inte tystnar. Vi bjuder fortsatt motstånd, vår målsättning är inte att söndra och sära, vi vill förena och använda resurserna till att bygga starkt och solidariskt.

Så till dagens ämnen, vi har en verksamhetsrapport för året och vi har mål och fördelning av resurser och investeringar för nästa år att diskutera och förhålla oss till.
Det är mycket fokusering på tillgängligheten, varje dragning för oss politiker börjar oftast med detta. Det kan man tycka både si och så om, för en verksamhet beskrivs inte bara genom dess tillgänglighetsmått – det finns andra mått av olika slag minst lika viktiga. De berättar om hur patientbemötande och arbetsmiljö ser ut, hur behandlingar utförs säkert, hur återbesöksfrekvenserna ser ut, kompetensutnyttjande och hur man samverkar mellan olika enheter och mycket mera. Sammantaget ska de också ägnas intresse av oss för att vi ska få en heltäckande bild av vad som är mycket bra, bra och vad som kan förbättras.

Verksamheterna under år 2010 har på våra sjukhus både producerat och stramat upp kostnader – en beundransvärd insats som vi alla ska vara både stolta och nöjda med. Samverkan och produktionsplanering mellan sjukhusen har bidragit mycket, men längst ut i leden finns de som levererar och står pall för alla krav och förändringar som påverkat dem under åren. De mest betungande åtstramningsåtgärderna för personalen visade sig inte ha de största besparingseffekterna, ja knappast några alls – men de påverkade arbetsklimatet desto mer i negativ riktning. Jag tänker här på varannan helg tjänstgöringen på vissa avdelningar och de kortare semesterperioderna. När personalen inte har tid till återhämtning mellan sina arbetspass och dessutom har knalt med raster på arbetspassen också – då pressas man för mycket. Alla vill göra ett bra jobb, ha tid till kvalitets- och säkerhetstänkande och tid till ren omvårdnad. Består jobbet enbart av kompromisser, stress och tillkortakommanden startar man en spiral som aldrig, aldrig arbetar mot de mål som vi satt upp för verksamheten i stort.

Verksamhetsresultaten pekar på att man klarar den nationella vårdgarantins 80%-iga mål, maximalt 90 dagars väntan till nybesök och behandling, men att det också har sitt pris. I den egna verksamheten måste man skjuta återbesöken framåt och vissa specialiteter måste skickas till andra vårdgivare inom eller utom länet. Vi har tidigare sagt att det kan vara berättigat att göra en storsatsning på att öka tillgängligheten som alla landsting gjorde 2009 för att få en omstart, utan köer. Med det arbete som nu har inletts att samordna verksamheterna på alla sjukhusenheterna har man goda möjligheter att upprätthålla en hög tillgänglighet, utföra en del av den vård man behövt köpa upp och beta av återbesökslistorna. Det ska bli mycket intressant att se hur upplägget ser ut, vilka verksamheter som ska utföras var. Hoppas nu bara hallänningen förstår att varje sjukhus bidrar till en helhet som gagnar specialistsjukvården på sikt.

Till verksamheterna behöver man också se över de ytor som måste till för att logistik ska fungera. Investeringsgraden har varit hög i landstinget och behöver få fortsätta att vara hög ett tag till. Det finns arbetsplatser som inte håller måttet och rimliga krav kan därför inte ställas förrän man har ändamålsenliga ytor att utföra sitt jobb på.
Det ekonomiska resultatet är bra – jag vet att årsprognosen pekar på – 65 miljoner kronor för de båda sjukhusen – men sett till föregående års resultat och till den produktion man haft ,så är det ett acceptabelt resultat. Det är inga ”svarta hål” längre som behöver identifieras, ekonomin skenar inte iväg och det finns strategier hur man ska gå vidare för resultatförbättringar, det är en avsevärd skillnad från föregående år.

Förbättrings- och förändringsområden finns det flera att närmare fokusera på. I sjukhusverksamheten t ex hur man ska använda Falkenbergs operationskapacitet framöver , hur man utvecklar strokesjukvården så att patienter kan vårdas på särskild enhet från dag ett, hur anpassa vårdplatser till en allt äldre befolkning som har större behov av slutenvård och därmed behöver fler vårdplatser.

Ledarskap är ett viktigt område. Nu behöver man fortsätta att arbeta med att få antagna strategier och strukturer att genomsyra hela vägen ut, arbetsledare nära produktionen är viktiga bärare av god arbetsmiljö.

Psykiatrin har sina bekymmer, de största är att behoven ökar för varje år och att BUP alldeles för ofta får vara den enda instans för barn och unga med psykisk ohälsa. Nu kan vi i mål för Vårdval Halland se att särskilt fokus ska läggas på att barn och unga ska få de grundläggande insatserna på deras vårdenhet. Att dessa inte tagit sitt ansvar tidigare har vi påtalat, BUP är en specialistenhet, den andra linjens vård. Men vi tror tyvärr fortfarande att BUP har en lång resa framför sig innan budskapet når fram till vårdenheterna som inte har kapacitet i dagsläget att uppfylla målet. Ett exempel på detta är att man på de tre största enheterna i Halmstad har 1,48 psykologtjänster – för vuxna och barn. ”Det är inte mycket till krut att ladda bössan med när det nu gäller att skjuta”. Vi följer med spänt intresse hur samverkan mellan BUP och vårdenheterna byggs upp framöver – inte en dag för sent.

Vårdvalet bara fortsätter att expandera – i dags stund har vi kanske fler privata vårdgivare än vårdenheter i egen regi. 47 stycken och några till….. Hur många har vi behov av, har vi plats till, har vi råd med?

Backar man de snart fyra år som Vårdval Halland har funnits har vi ganska snabbt dragit slutsatsen att föreställningen att vårdenheternas utbud skulle styra sig själv genom patienternas val – det har kommit på skam. Nu betonas samarbete och koncerntänkande, fast vi släpper mer och mer ifrån oss. Prioriterade mål anges tydligare. Efter fyra år av mycket knapphändiga utvärderingar är löftet nu att nästa ska kunna läsas med större behållning. Det är tur att man haft örat mot folket, deras berättelser har innehållit positiva omdömen, men också de allra mest chockerande berättelser; dina pengar är slut, nej då får söka dig till annan vårdenhet om du ska ha hjälp med det och detta….

Nu får vi för första gången utsänt en berättande text där ett stycke inleds med att beskriva att det finns risk att enheten väljer bort patienter eller snålar med vård – tänka sig, för från första början när vi nämnt detta som ett troligt resultat av ersättningsmodellen, då har vi fått höra att så illa kan man inte tänka och tro om professionen.

Men tro nu för allt i världen inte att majoriteten i Region Halland tänker sig en förändring av ersättningsmodellen – ännu. I sann Carl Bildt-anda resonerar man så här:
”Det vi har sagt på den här punkten, det är att jag börjar någonstans att se och då får man till att börja med att se var man ska börja, när man ska börja, och sedan får man se vad som händer där och så får man gå vidare från det.”

Mer rättvisa i ersättningssystemet måste införas, socio-ekonomi och vårdtyngd är parametrar som fördelar bättre än enbart ålder – utred detta samtidigt som ni nu ser över hur täckningsgraden ska justeras och pröva andra kriterier än ålder. Har man provat lite i blindo med täckningsgrad kan man väl också göra det på andra områden.

Täckningsgraden ja, det kan vi förstås inte låta bli att mästra lite om. Vårdenheterna har svårt att påverka sin täckningsgrad, dels för att täckningsgraden beräknas som den gör. Det är inte för inte som täckningsgraden ökar något under sommarmånaderna när mottagningarna på sjukhusen drar ner sin verksamhet eller att täckningsgraden ökade när sjukhusen var uttagna i strejk – i normalfallen kan vårdenheterna inte göra så mycket åt sin täckningsgrad. Men likväl får man avdrag för varje procent man inte uppfyller. Vårdenheten Västra Vall i Varberg har i runda slängar förlorat mellan 300 000 – 350 000 kronor varje år från sin ursprungstilldelning, utan att ha så stora möjligheter att stoppa utflödet. Nu ser vi, till vår glädje, att vårdenheterna börjar samverka alltmer, att man insett värdet av att tillhöra en större enhet, Landstinget Halland – då kan man hjälpa varandra, det tjänar såväl personal som patienter på.
Rättvisa, solidaritet och klara finanser – ska vi klara rättvisa villkor och solidarisk sjukvård då måste vi ha klara finanser och då måste vi också ha kostnadskontroll, transparens i kontrollsystemen och vinstminimering. Vårt motstånd mot vinster i den offentliga sektorn härrör till detta; för att klara rättvis och solidarisk sjukvård måste varje skattekrona användas till verksamheterna och verksamheternas utveckling – det finns inte utrymme till att låta pengar försvinna bort till ekonomiska intressenter.

Att fler enheter i Vårdval Halland drivs privat betyder att vår insyn begränsas mer och mer. Vem ska göra revision av de privata vårdgivarna? Jag vill veta, jag vill ha kontroll över alla enheter i Region Halland, är det för mycket begärt?

Att det finns vinster att hämta inom vården, det ser vi allt tydligare. Nu köper investmentsbolag och riskkapitalbolag in sig i vårdbolagen med siktet inställs förstås på att göra framtida vinster. Det är ett hot som ingen verkar ta på fullaste allvar. Vinstmaximering i skolan diskuterar man nu på riksnivå, tagna på sängen av att miljoner försvann från elevernas läropengar – vad ska behöva hända för att man ska vakna mot vinster i vård- och omsorgsbolag?

Budget 2011 – som vanligt fattas här beslut om ett fåtal poster, med klumpsumman 6 052 700 000 kronor till Hälso- och sjukvårdsstyrelsens disposition. Diskussionerna om fördelning, prioriteringar förs inte längre här, i det högsta beslutande organet. Det är inte bra, allmänheten får därmed aldrig en chans att direkt höra hur de olika partierna tänker och resonerar. Det är en av anledningarna till att jag talar långt och mycket – demokratin ska inte förfördelas allmänheten.

Som ni alla ser kommer Region Hallands största ekonomiska ansvar vara hälso- och sjukvård – men det är ändå mycket positivt att här för första gången prata regionala frågor också.
I handlingarna framgår att man har ett arbete framöver inom regionen att ta fram olika programområden, några är redan påbörjade och till och med avslutade. Kulturprogrammet som snart ska skickas iväg upp för granskning av Statens Kulturråd har i all hast utarbetats under året. Hastigheten har inte möjliggjort någon politisk förankring, men tack och lov har man åtminstone haft kulturutövarna med på det snabbgående tåget. Man begär att kulturplanen ska ha en giltighet på ett år, det kan vi inte låta bli att tolka som att man själv inte riktigt tror på planen – hoppas vi har fel. Halland behöver ha det 10-procentiga påslaget.

Folkhälsoarbetet börjar från individens år noll. För vart år rapporteras det att våra unga mår dåligt, daglig rörelse minskar, fetman ökar, snabbmat, avsaknad av grönsaker och frukt i den dagliga kosten, alkohol och tobak. Ett berg av arbete för att vrida vanor rätt utan att trampa på individen. Hälsosamtalet inom sjukvården är jätteviktig och fortfarande görs det alldeles för få. Vi måste ta enkäternas svar på allvar – unga behöver råd likaväl som de behöver framtidstro. Ska Halland fortsätta att vara den bästa livsplatsen måste hälsoläget för befolkningen följa med.

Totalt har varje intäktskrona tänkts gå ut till verksamheterna, men ändå kommer signaler om att det inte kommer att räcka. Sjukhusen varslar redan innan året ens börjar att man tvingas starta direkt med neddragningar, nu faktiska neddragningar – stängda avdelningar, minskad kapacitet – fast faktiska behov finns att fortsätta som man gör nu. Vi kan inte stänga avdelningar, vi kan inte skicka fler och fler patienter till andra vårdgivare när vi inte har kapacitet själva. Vi kommer inte att klara tillgänglighetsmålen och den nationella vårdgarantin, hallänningen får sämre sjukvård igen.

Nu finns inga ”svarta hål” längre, det finns möjligheter att fortsätta produktplanering och vardaglig ekonomisk hushållning – men några stora sparplaner kan man inte lägga om den nuvarande verksamheten ska upprätthållas.

Vad gör vi då, mer pengar finns inte att dela ut? Idag fattar vi beslut om oförändrad skattesats, 9,72 – låt oss imorgon börja tänka på vad en ökad utdebitering skulle tillföra sjukvården. Ibland skjuter man sig själv i foten för att man inte har blicken vänd framåt – har vi en chans att skapa en väl fungerande sjukvård i Halland, samarbete mellan sjukhus, mellan sjukhus och närsjukvård, dra till oss kompetenser och behålla dem vi redan har – då måste man börja diskutera friska pengar att bekosta detta med.

Till sist – välkomna alla ni nya ledamöter till Regionfullmäktige. När de politiska partierna började planera för en region, då framfördes önskemål att vi gärna såg att fullmäktige blev ett forum där man förde livfull debatt och viktiga frågor lyftes upp på dagordningen – det skulle bli roligare och mer tillgängligt för både ledamöter och åhörare att lyssna på.

Detta gör vi själva bäst, genom att du lyfter frågor av värde och vikt och genom att du använder talarstolen här – orädd och flitig.

Kommentarer är avstängda.