Uncategorized

Regionfullmäktige 7/11

Regionfullmäktigedagen blev inte som jag tänkt mig. Hög feber satte helt enkelt stopp för mitt deltagande och debattinlägget fick mailas över till Per på morgonen.

När det var gjort kröp jag mer än frivilligt ner i sängen igen – för att vakna av telefonen vid elva-tiden. Feber ska sovas bort, tyvärr tror jag inte bara det är feber, ska besöka sjukvården senare idag.

Här följer mitt debattinlägg, vad Per sedan gjorde med det återstår att se, jag hyser tillit att fullmäktigegruppen gör en bra dag i Halmstad.

Ingmari

 

Sju miljarder etthundra fyrtio tre miljoner åttahundra sjuttio tusen kronor. Våra gemensamma pengar att fördela och värdesätta så maximalt vi kan. Hur gör vi det?

92% till hälso- och sjukvården, 18% till regional verksamhet  – innefattande utveckling och förbättringsarbete i varje sektor. Övergripande mål och verksamhetsmål. Avstämningar några gånger om året. Gärna en del kvar också när året är slut.

Idag beslutar vi om en utökning av den totala finansiella ramen, ett förslag om skattehöjning och eventuella avgiftshöjningar som tillför regionen friska pengar.

En skattehöjning har vi i Vänsterpartiet aviserat vara nödvändig för ett och ett halvt år sedan – ett ökat antal patienter, verksamheten har fått fler uppgifter och samtidigt har den påförts det ena sparbetinget efter det andra. Någon gång måste man förstå att debet och kredit inte kan gå ihop och att det inte finns någon mera luft att pressa ut ur systemet om man fortfarande vill att ens personal ska kunna andas.

Vi i Vänstergruppen kommer idag att stödja S:s förslag till finansiering, vi motsäger oss en höjning av patientavgifterna. En högre skattesats bärs bäst av dem som har betalningsförmågan. Vi vill på sikt ha en avgiftsfri primärvård för alla, av de enkla skälen att man då kan styra vården till rätt nivå och att det har stor betydelse för att man ska nå den jämlika vården. Fri primärvård och fria förebyggande hälsokontroller, det är ingen utopi, det är att ge alla samma möjligheter. Redan idag ser vi att fattigdomen fått genomslag i vården, man hämtar inte ut sin medicin, man söker inte vård i rätt tid.

 Ska jag vara 100 ärlig skulle jag vilja ha en ännu högre skattesats för 2012, en fem-öring till för att ytterligare kunna satsa på förstärkning av förebyggande hälsovård, löneförstärkningar och en framskjuten process för en ombyggnation av akutmottagningen på Sjukhuset i Varberg.

I dagens budgetförslag ser vi också fördelningen för Hälso- sjukvårdsstyrelsens ansvarsområden, med korta kommentarer – det har vi inte gjort på flera år. Detta har vi påpekat och ondgjort oss över, regionens  högsta beslutande organ ska ha möjlighet att styra och omfördela medel, inte bara anslå en klumpsumma.

Det var pengarna, låt oss se till de mål som följer med anslagen. Det anmärkningsvärda i denna presentation är att det heter ”Mål och strategier för Region Halland 2012-2015”. Strategierna – var finns dom?

 En strategi talar ju om hur man ska arbeta för att nå målet. Här finns inga HUR alls! Låt mig ta några exempel:

”Resandet med kollektivtrafik ska öka och vara attraktivt” – ett mål under rubriken Kommunikationer. Hur ska det gå till? Strategier – ska man införa lägre priser, ha högre turtäthet, måla alla bussar snyggt röda, kampanja för att få bensinstationerna att höja priserna, dela ut nejlikor  … hur ska man göra för att målet ska nås? Analysera resandestatistik – duger inte alls!

”Skillnaderna i ohälsan ska minska mot föregående år”, ”Ohälsan ska minska i Halland” – Hur då? Inledningen i texten berättar att ohälsotalen beror på strukturella skillnader i samhället, helt rätt. Arbetslöshet, för mycket stress på jobbet, litet inflytande i arbetet eller i samhället, låg inkomst, brist på social och ekonomisk trygghet – det finns hur mycket belägg och exempel som helst på att det är faktorer som starkt påverkar ohälsotalen.

Fram till 1980-talet minskade ohälsan i samma takt som jämlikheten ökade i Sverige, det hänger ihop. Då hade folk arbete, välfärden var utbyggd, det fanns fler kollektiva lösningar, alla deltog i samhällsbygget, de privata vinsterna var små. Jämför det med det som nu råder; nyliberalismen har satt djupa spår och sår i folksjälen, med en utökad ohälsa som följd. Det finns helt klart vissa som är mer jämlika än andra.  

Ska man komma till tals med ohälsan i regionen måste man ha strategier hur man ska attackera den. Hur-en måste formuleras och sjösättas. Heder åt S som åtminstone öronmärker fem miljoner till satsningar att hjälpa ungdomar ut på arbetsmarknaden – det finns ett oomtvistligt samband mellan psykisk ohälsa och ungdomsarbetslöshet. Det är en strategi, även om man inte anger hur, men tar konsekvensen att anslå extra pengar till ett ohälsoområde.

Studieförbunden i Halland, har fått minskade anslag år efter år, en strategi hade varit att höja dessa – där bedrivs folkhälsoarbete, människor möts, stärker sin tillhörighet, får ett sammanhang, kan påverka.

 Att läsa av hur ohälsan har utvecklats i Halland när året är slut i olika register och nöjdhetsundersökningar – duger inte alls!

Jag skulle kunna stanna till på alla målområdena och efterfråga strategier, de finns inte någonstans. Utvecklingsarbete förutsätter strategier, ”Detta målet når vi genom att….” hur- en måste finnas där, annars lär vi oss bara formulera ord och läsa statistik, det blir ingen respons, det driver inget målarbete framåt.

Revisionen har i delårsrapporten bedömt att regionens måluppföljning är svår att bedöma – tacka sjutton för det! Jag håller med!

 ”Allt har ett pris, endast människan har ett värde”. Så formulerade Immanuel Kant sin människovärdesprincip, som borde gälla fortfarande, överallt – i alla lägen.

Världen visar att människovärdesprincipen spretar hejvilt – människors lika värde är för många en fåfäng tanke, tomt prat – och inte ens det. Den tillåts att trampas på av grupper som tror sig förmer än andra, här i vår del av världshörnet och lite överallt i andra delar av världen.

Inom sjukvården ska allas lika värde gälla, med tillägget att vård ska ges efter behov. Är det så vi bygger vidare på svensk sjukvård, på den halländska sjukvården?

Nej, säger vi – när vi förvandlat människor till kunder på en vårdmarknad, och det har vi gjort med vårdvalssystemet, då förvandlas människan till vandrande tusenlappar som man kan konkurrera om. Och då har människan inte längre ett värde utan priset har ett värde. Inom hälso- och sjukvården är skiljelinjen skarp mellan borgarnas syn på vården som en marknad och med medborgaren som kund med individuella rättigheter på denna marknad och vi i vänsterns syn på vården. Vi ser hälso- och sjukvården som ett gemensamt ansvar där medborgaren som patient får vård efter behov och störst behov går först. Idag står ungefär 10% av befolkningen för 80% av sjukvårdskostnaderna. Det är inte denna grupp som gynnas av det fria vårdvalet.

I helgen var jag i Stockholmsområdet och blev sjuk, inte positivt, men lärorikt – det gav mig en chans att titta på det landsting som vi kritiserar mest för deras ”hårda VV”.

Vård söktes i Nynäshamns kommun, 28 000 invånare, vård mellan 8-17 måndag-fredag. Därefter hänvisades till en Närakut i Haninge, fem mils resväg, med bil. Först svarade de inte alls, men skam den som ger sig. Vi körde mot Haninge-hållet och väntade ut signalerna, två mil ca. Jag fick en tid på eftermiddagen och sedan fungerade det smidigt. Man hittar ju inte, då frågar jag längs vägen. Det är svårt att förklara de svar jag fick, men skeptiska ansikten ”Landstinget?” – Ja, ”skyll dig själv-suck” – uppenbart hade de flesta inom Stockholmsregionen tagit ställning – men så har man också beskrivit de privata alternativen som bättre. Och säg den stockholmare som vill vara bakåtsträvare…..

Hälften av Vårdval Hallands enheter är nu offentligt drivna, 24 av 48. Primärvården är stor i Halland, den kostar i jämförelse med andra landsting ganska mycket. Vi har alltså ett stort utbud. När VV Halland infördes 2007 var vårdpengen som följde med till en liten del målrelaterad, styrningen försumbar, det skulle styra sig självt, sa man. En dålig vårdgivare slås ut när kunden är missnöjd och väljer om. Nu ser vi för vart år att den målrelaterade delen ökar. Det fanns alltså ett behov av en större styrning för att varje vårdenhet skulle utföra ett fullvärdigt uppdrag. Nu börjar också klagomålen om att man känner sig för hårt styrd och att anslagen inte räcker till för alla uppgifter. Det är de privata vårdenheterna som klagar först, det var väl det jag visste – där ska ju pengarna räcka till något ”annat” också.

De 24 som drivs i offentlig regi börjar spotta upp sig, de har tagit strid för att ta tillbaka sina patienter och annonserar ”Vi ger vård för varje skattekrona”. Så sant, så sant.

I uppföljningsrapport 2 finner vi avstämning på en del av de mål man tilldelats för året. Fortfarande finns det vårdenheter som inte svarar på allt, vad händer då? I rimlighetens namn borde de också drabbas av avdrag. I rimlighetens namn borde man skriva med i ackrediteringen för varje vårdenhet att målavstämningar ska göras, det duger inte att utebli.

Och i rimlighetens namn ska regionens revisorer ha rätt att gå in och granska både verksamheten och ekonomin. Om detta ger vi oss inte – när verksamheter är skattefinansierade ska de också kunna granskas av skattebetalarna.

 Lite mer reflektioner från uppföljningsrapporten:

Vi har en personalökning med 529 personer fram till september. Jag ställde frågan hur det kom sig att det blivit en sådan ansenlig ökning. Siffran skulle analyseras och nu har man gjort det. Det beror på Regionbildningen är svaret. Hhm, svarar vän av ordning och ser plussiffror över hela fältet. Men ser mest en stor administration numera; 12% av totalanställda återfinns inom administrationen, rimlig siffra? Med den verksamhet vi bedriver behöver vi maximalt med medarbetare ute på golvet, kanske dags att se över fördelningen där. Jag ser också att visstidsanställningarna ökat, medan tillsvidareanställningarna sjunkit för samma grupp, undersköterskor. Det berättar en del om arbetsbelastning och nödlösningar. Det var väl inga visstidsanställningar av vårdpersonal vi skulle ha fler av?

Stroke patienter ska helst vårdas på en stroke-enhet från dag ett för att minska riskerna för bestående funktionshinder. Varberg når inte alls upp till en acceptabel nivå, 48% är alldeles för lågt – trots att rampljuset satts extra mycket på strokevården. Hur är detta möjligt att man efter åtta månader inte hittat lösningar på de problem man haft under hela året.

De lokala nämnderna – de har jag ifrågasatt mer än en gång. Vad kommer det ut av deras arbete, får vi valuta för de ca 15 miljoner som avsätts varje år till deras förfogande? Aldrig har jag fått nöjet att läsa några verksamhetsrapporter, aldrig har jag hört någon hänvisa till att verksamheter förändrats eller anpassats för att en lokal nämnd uppmärksammat ett fenomen värt att förändra eller lyfta fram. Vad gör ni och till vilken nytta? I delårsrapporten finns ett litet stycke med allmänt hållen text, inga svar på mina ständiga frågor.

Idag har jag ifrågasatt de lokala nämndernas arbete, jag har schematiskt jämfört offentlig verksamhet med privat, jag har framför kritik att borgarna väljer att höja avgifterna istället för en större skattehöjning. Återkommer med några konkreta förslag till texten – längre fram, skriftligt. Länge leve den offentliga vården!

 

Kommentarer är avstängda.