Ökad jämställdhet kräver kvotering
Om man blundar riktigt hårt försvinner de ”förtryckande strukturerna”, ironiserar Lars-Åke Erlandsson (V), Varberg, i den här repliken till Lilith Svensson (KD) den 13/3.
Lilith Svensson menar att kvotering skulle innebära att kvinnor görs till offer, blir överlämnade till andras välvilja och därmed passiviserade. Vi som förespråkar kvotering i olika sammanhang vill tydligen få kvinnor att inte tro på möjligheten att förändra sina liv på grund av ”förtryckande strukturer”.
Citattecknet ska förmodligen betyda att Svensson inte tror på det där med förtryckande strukturer. Det är klart. Om man blundar riktigt hårt försvinner de. Åtminstone för en stund. Att det finns en löneskillnad mellan män och kvinnor på 10 procent, en löneskillnad som endast kan förklaras med kön, är lätt att se för den som är beredd att ta till sig den statistik som finns i ämnet.
Det yttersta beviset för att det går att göra något utan kvotering är tydligen att antalet kvinnliga myndighetschefer ökat under den borgerliga regeringen. Nu hör det till saken att just tillsättandet av myndighetschefer är något som staten har ett stort inflytande över. För en regering som säger sig sträva efter jämställdhet ter sig kvotering vara överflödigt.
Å andra sidan har andelen kvinnliga statsråd minskat med 5 procentenheter mellan åren 2004 och 2008. Under samma period minskade andelen kvinnliga statssekreterare med 6 procentenheter medan andelen kvinnliga chefstjänstemän på regeringskansliet minskade med 7 procentenheter. Allt skedde utan kvotering får jag förmoda.
2002 utökades föräldraförsäkringen med ytterligare en månad samtidigt som ytterligare 30 dagar av försäkringen individualiserades. Sedan dess har pappornas uttag av föräldraledighet i det närmaste fördubblats. Detta är bra för barnen, papporna, mammorna och jämställdheten. Det är progressivt framåtskridande och modernt.
Vad gäller den sida av myntet som Svensson väljer att se bör man noga akta sig för att påstå att kvotering (60 individuella dagar är också kvotering) går ut över barnen. De män som tar ut minst föräldraledighet är män med inkomster över taket i föräldraförsäkringen och som lever med en kvinna med en lön under samma tak. Det är där det stora bortfallet av ”pappadagar” står att finna. Jag vågar påstå att mammorna i dessa familjekonstellationer kompenserar detta bortfall.
Fördubblingen av pappornas uttag av föräldraledighet skedde ganska snabbt åren efter reformen men på senare år har endast måttliga ökningar skett. Med andra ord framgår det klart och tydligt att en utökad individualisering av föräldraförsäkringen kommer att ge resultat.
En jämnare fördelning av föräldraledigheten mellan män och kvinnor kommer att förändra synen på våra roller och slutligen ta kål på de stereotyper som präglar arbetsmarknaden. Den som hoppas att på att ”naturliga förändringar” ska lösa problemet lär få vänta, eller likt Edmund Burke, som också såg samhället som en organism, få sitt öde beseglat.
Till sist är det få som inte tror på människors egen förmåga och kraft. Men vem vill se människors kamp och livsval gå om intet på grund av förutfattade meningar om kön, etnicitet, sexualitet eller funktionshinder? Av det enkla skälet står jag för en politik som väljer handling. Den som är beredd att offra jämställdheten gör ett annat val.
Lars-Åke Erlandsson