Hallands Nyheter 14 juni 2010

Hallands Nyheter 14 juni 2010

Nu när både tankarna i 2009 års kulturutredning och vissa regioners övertagande av rätten att fördela skattemedel till kulturen ser ut att bli verklighet, öppnar det för både farhågor och möjligheter. Utan att ta fasta på de farhågor, som nog har fog för sig vad gäller kulturutredningen, vill jag istället beröra vad som skulle vara möjligt när det gäller den regionala medelsfördelningen.

Det ges nu en möjlighet för de regionala kulturpolitikerna att tänka nytt och göra en nystart vad gäller tänkandet kring kulturpolitik, dess syfte och inte minst vad/vilka den är till för. Kommer det att ske?

Om man skall döma av den debatt som ordnades på Sturegymnasiet i Halmstad i början av maj och som refererades här i HN av Karin Holm, verkar det tyvärr inte finnas så mycket hopp om det. Visserligen deltog bara två politiker i paneldiskussionen, vilket i sig är symptomatiskt för en sektor där alla inblandade numera verkar vilja hålla politik på armlängds avstånd, inte minst politikerna, samtidigt som man ständigt vill få ta del av skattemedel som ytterst fördelas av just politiker.

Något av en nyckelmening var det som fanns återgivet i HN, där KRO:s representant Agneta Götheson på en fråga om vilket stöd de kunde räkna med vad gäller ateljéer etc fick svaret ”Vi skall kalla på dig och dina kolleger, Agneta. Du skall få vara med och styra utvecklingen” (citat HN). Vilket struntprat, vilket sätt att fly ansvaret som politiker/tjänsteman!

Utgångspunkten kunde ju istället vara följande frågeställning:

Vilka grundläggande kulturbehov finns hos medborgarna? Kanske är svaret dels att själv få möjlighet att vara ”kulturellt aktiv”, dels att kunna ta del av andras utövande, där det sista är väl så viktigt.

Kulturpolitiken är alltså, om jag har rätt, ytterst till för medborgarna och inte för de yrkesverksamma inom området.

Att kulturpolitiken skulle vara till för kulturarbetare är ett feltänkande som finns på många håll, även inom det parti där jag är verksam, men leder alltid fel. Vem skulle tycka att skolan och skolpolitiken är till för lärarna? Vem tycker att kollektivtrafiken är till för bussförarna? Inte många, tror jag, men när det gäller kulturen ses det ofta som självklart att ”det som redan finns” alltid skall finnas, vare sig det är institutioner eller utövare.

Det är politikernas ansvar att våga ta ansvar för kulturen fullt ut, inte bara se sig som anslagsgivare utan våga vara delaktiga i – och styra en process som är viktig för alla medborgare. Det behöver inte innebära populism och inte heller att man ”lägger sig i” däremot måste det alltid innebära att man tar ansvar och står för den verksamhet politiken resulterar i.

Vad gäller fördelning av stöd, medel och så vidare är det nog också så att det för de verksamma inom kulturområdet vore väl så viktigt att arrangörer stöddes som att de själva får pengar. Till arrangörsledet hör ju allt från museer och Folket Hus-föreningar till musikfestivalarrangörer och andra representanter för det ”civilsamhälle” som blivit alla politikers nya skötebarn i dessa sociala nedmonteringstider.

Det är nog ofta genom stöd i detta led som det blir möjligt för kulturarbetarna att föra fram sin ”produkt” samt, inte minst viktigt, för så många som möjligt att få ta del av all kultur som finns (och alltid kommer att finnas). Det är väl ändå det sistnämnda som är hela kulturpolitikens mening.

Johny Kronwall

Uppdaterades: 14 jun 2010