Uncategorized

Alla mynt har två sidor – så också vårdgarantin

Landstinget Halland och alla andra landsting har sedan juli fått att förhålla sig till siffrorna 0-7-90-90 (dagar), vårdgaranti för alla. ALLA?

Nja, nu ska vi ta och bena upp detta lite för att inte låta oss luras med i det positiva garantispråkets krumbukter.

Att få kontakt med en vårdgivare direkt och att få ett första nybesök inom sju dagar på en av Hallands vårdcentraler är helt som sig bör. Det är de 90-90 som vi måste se närmare på, vad det egentligen kan innebära att man nu fastställt en bortre gräns som inte får överskridas.

Kömiljarden infördes som en morot för att beta av de långa köerna till besök och behandling inom specialistsjukvården. Den tjänade som en väckarklocka för många landsting. Man satte fokus på hur man skulle få del av pengarna och samtidigt tog man ett nappatag i sina köer, man operationsplanerade, vårdplanerade mm. Några lyckades ganska bra, andra försökte anpassa beräkningsgrunderna för köer på ett inte fullt tillbörligt sätt. Nästan alla var glada för att både ha fått tillskott till sina kassor samtidigt som man kortat sina köer och hittat modeller för ”produktionsplanering”, även om det kostade mer än vad man fick tillbaka av kömiljarden. Jobbet var ju trots allt inte ogjort.

Vi som både följer och deltar i landstingsplaneringen på nära håll såg hur sjukhusen tänjde ut sina resurser, men vi tyckte nog alla att det var rimligt att göra en stor satsning för att komma tillrätta med väntetider och köer.

Men frågorna hopade sig också – avsätts resurserna till att korta köerna måste rimligtvis annan sjukvård få stå tillbaka?

De som fått stå tillbaka är patienter med behov av återbesök, patienter som har kroniska sjukdomar som behöver omvårdnad och behandling regelbundet. Frågor om hur återbesöksfrekvenserna såg ut ställdes av oss gång efter annan och först i våras fick vi de svar som var väntade. Antalet återbesök som fått stå tillbaka på våra sjukhus kunde räknas i tusental! Oroade verksamhetschefer insåg nu att man hade en gigantisk puckel av återbesök att arbeta av. Detta kommer att ta lång tid om det ens är möjligt att klara fullt ut.

Så med den nya vårdgarantilagen – bygger vi då en sjukvård som styrs efter behov? Kanske är återbesöket och den andra behandlingen mycket viktigare än att vårdgarantidagarna hålls – det avgör professionen eller ska åtminstone avgöra.  I och med införandet av vårdgarantidagarna förskjuter man prioriteringsordningen, alla nybesök och förstabehandlingar till specialistsjukvård ska rymmas inom de 90 dagarna säger lagen – vilka ska då prioriteras högre eller lägre om detta inte kan tillgodoses? Sjukvården har inte tillförts några nya resurser för att klara vårdgarantin och de brister på kompetenser som finns kommer att finnas ett tag till.

Hur blir behandlingskvalitén när man ska pressa in så många besökare som möjligt inom en tidsram? Inom psykiatrin känns det extra viktigt att betona denna fråga.

Det är lätt att införa olika typer av garantier som låter enkelt på ett papper, men hur man än vänder på myntet finns det en baksida om man inte ser till de resurser och den personalstyrka man har. När man ”produktionsplanerar” talas det ofta om att det finns ”luft i systemet” som naturligtvis då ska pressas ut för att mer ska rymmas och göras. Att en gång korta köerna och pressa samman (och undan som vi sett) det kan låta sig göras, men att ständigt köra på högvarv för att klara vårdgarantierna det är något annat. Risken är uppenbar att luften går ur personalen istället och man skaffar sig ett antal nya patienter att uppfylla vårdgarantin på det vägen!

Med detta menar vi att man ska ta i beaktande att det inte är så enkelt att införa aldrig så löftesrika garantier om man inte betänker vad det medför i form av ökat arbete, ökad administration och ökad planering – som inte görs av dem som beslutat om vårdgarantigränserna. Som vanligt ska personalen på golvet påföras lite till, lite till och sedan ännu lite till…..

Vänsterpartiets landstingsgrupp

genom Ingmari Carlsson

Kommentarer är avstängda.