Regionfullmäktige
Ingmari Carlsson, gruppledare Ingmari Carlsson, gruppledare
Inlägg i allmändebatten:
Ordförande, ledamöter, åhörare
Är det förmätet att kritisera ett bra årsresultat?
En årsberättelse ska kommenteras och nagelfaras – speciellt om den inte pekar på brister och tillkortakommanden så värst mycket.
Så är det med den årsberättelsen vi alla har läst och granskat till dagens möte. Jag vet att det finns många plus-poäng att dela ut till verksamheterna och ledningarna runt om i regionen, men jag ser också att årsberättelsen flyktar över vissa bristområden och t o m friserar texten på andra.
Varför? En årsberättelse ska väl ändå vara sanningsenlig och tydligt peka ut de områden man verkligen behöver arbeta med för att förbättra verksamheten och personalhanteringen. Vissa av skrivningarna borde varit annorlunda, mer precisa och mera negativt formulerade – för att bättre stämma överens med verkligheten.
Vi har en tillgänglighet till specialistsjukvård som är smått otrolig. Tacksamt har man nu också satt ett gränsvärde för återbesöken, något som jag påpekat under en tid. Att pressa nybesök- och behandlings-siffrorna nedåt har under några år renderat att återbesöken glesats ut och de kan vara nog så viktiga. Men man har uppmärksammat detta och nu är återbesöken med i statistiken, som de ska vara. Inställda eller utglesade återbesök har störst betydelse för äldre människor, därför får de absolut inte inta en andra placering när man pressar köerna nedåt.
Bra är också att man nu ser över sjukhusens olika verksamheter för att få bästa möjliga effektivitet ut ur helheten, även om det medför förändringar för personal som kanske tänkt sig en fast placering på ett sjukhus/avdelning och nu måste röra sig mellan flera sjukvårdsbehandlande enheter inom sitt verksamhetsområde. Är det detta som är den faktiska orsaken till den konflikt som vi får berättat via media på sjukhuset i Varberg? Är det förändringsobenägenhet som ligger till grund för konflikten – då är den konflikten viktig att ta och den ska lösas utan personliga kompromisser.
När sjukvården får fler patienter och färre resurser gäller det att vårda varje skattekrona. Det gör man bäst genom att ständigt se till förbättringsarbete, att arbeta smart och att hålla kostsamma utgifter borta från vården. Ett sådant kostsamt område är smitta och infektioner.
Hygienarbete och kraftfullt smittskyddsarbete är väl satsade pengar inom varje vårdenhet. Resistenta bakterier som betyder isolering av patienter, extra personal och extra städning drar snabbt iväg, inte enbart i mänskligt lidande utan också i miljoner av redan pressad budget. VRE- utbrottet på Varbergs sjukhus prissattes till tio miljoner kronor totalt.
Detta säger jag för att bland annat kommentera den revisionsrapport som visar på att handspriten används för lite, bättre efter patientbesök men inte fullt så bra före ett besök visar det sig. I årsredovisningen berättas det också om att läkemedelsproduktionen i låglöneländer riskerar att driva på att bakterier blir resistenta mot antibiotika för att tillverkningen brister i miljöhänsyn.
Ett annat kostsamt område är smala mediciner, som läkemedelsbolagen kan prissätta nästan hur högt som helst. Beröm att utdela till regionen som med andra regioner nu börjat upphandla medicin tillsammans för att pressa priserna – men ännu bättre vore det om regionen arbetade för att det skapas ett nationellt forskningscentra och ett nationellt läkemedelsföretag – det är det enda sättet att bryta läkemedelsbolagens dominans i framtiden.
De fem målen inom region Halland, har alla uppfyllts på ett tillfredställande sätt – i alla fall enligt årsberättelsen, eller?
Målet God hälsa – är det uppfyllt? Hallänningen är friskast i landet och lever längst. Då mår man väl bra. Men 10% av Hallands befolkning svarar att de inte mår så bra i Folkhälsoinstitutets enkät för 2009. 10% – det är i antal nästan 30 000 hallänningar. 30 000, en hel stad. Det är klasskillnader inom hälsoområdet, har man inte jobb eller ett meningsfullt jobb mår man sämre än genomsnittet hallänningar. Vad gör vi åt detta? Vad gör vi åt det faktum att kvinnor och ungdomar mår allt sämre i Halland?
Folkhälsoarbetet börjar på förskolan, kanske ännu tidigare. En grundläggande god hälsa för en regions invånare är betydelsefull för hela regionens framtidsscenario. Det finns massor av vinster att hämta hem om man mår bra, om man känner att man är betydelsefull och bidragande till samhällets utveckling och sociologi.
Frihet att välja – ord som många borgerliga partier adopterat, frihet att göra val är beroende av trygghet och jämlikhet, så säger vi. Den frihet som de senaste årens politik predikat och anammat bygger inte på trygghet och jämlikhet, tvärtom urholkas tryggheten och jämlikheten. Valfriheten har lett till att det väsentligaste förtunnats, med en sämre folkhälsa och större klasskillnader som följd. Regionens ansvar ökar för att folkhälsoarbetet tar fart rejält – vi kan inte ha 30 000 invånare som känner att de inte har kraft att delta i samhällslivet.
Barnfattigdomen ökar också runt om i landet, som ett led av ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet. 832 barn i Falkenberg bedöms leva i hushåll med låg inkomststandard. Siffrorna i procent mellan kommunerna varierar från 4% i Kungsbacka till över 10% i Hylte. Men 4% i Kungsbacka, det är över 700 barn. I ett allt rikare Sverige blir andelen fattiga barn allt större – hur påverkar detta framtidstron och deras chanser till en god uppväxt och ett gott vuxenliv? Majblommekommittéerna berättar att de numera tar emot ansökningar om bidrag till vinterkläder, till inköp av begagnad cykel och till en inköp av dator för att vara likvärdig sina klasskamrater.
Regionen och kommunerna måste ta dessa alarmerande siffror till sig och agera för att stödja och utjämna barns villkor. Vi som har måste se och förstå utan att döma och utestänga dem och deras föräldrar från Halland om det ska vara bästa livsplatsen.
Nöjda och engagerade invånare – en hög tillgänglighet är det mest signifikanta under denna rubrik. Men tillgänglighetsstatistiken berättar inte om de brister som årets insändarrubriker i tidningarna har handlat om. Rehabiliteringsarbetet har varit bristfälligt och ojämnt fördelat i Halland ännu ett år. Rehabilitering som är så lönsamt för samhället, det har fått stryka på foten för de snabba besöken på vårdcentralerna, vi är så grovhuggna att vi tror att det förhåller sig så.
Multisjuka och diabetessjukvården har också uppvisat brister under året. Så tillgänglighet är inte alltid av godo, det finns fler mått att mäta. Antalet vårdcentraler i Halland har ökat, vi blir tydligen sjukare, fast vi är friskast i Sverige – eller hur ska man förklara uppgången av antalet enheter. Kan det vara så att det finns pengar att casha ut på sjuka människor, eller snarare att det finns pengar att tjäna på friska människor?
Inom utbildningssektorn har alltfler privata aktörer trätt in på arenan. Det skulle främja utbildningskvalitén positivt, sades det – ni vet, valfrihetens lov, konkurrens leder till förbättring. Men i år har utbildningsminister Björklund medgett att han varit alltför naiv – utbildningskvalitén har inte förbättrats, privata storbolag har plockat ut vinster från verksamheten och eleverna har fått betala med bristfällig studietakt och bristfällig studiemiljö. Ska man få höra Göran Hägglund säga samma sak om några år, ”Jag har varit alltför naiv”, när storbolag fått fri etableringsrätt inom vårdsektorn också och plockat ut vinster istället för att investera i förbättringsarbete, forskning och utveckling och goda personalförhållanden?
Risken finns och risken ökar ju fler andelar som riskkapitalbolag tillskansar sig inom vårdsektorn. Ett riskkapitalbolags långsiktlighet brukar vara mellan 5-7 år, sedan vill man sälja till ett högre pris än det man gick in i verksamheten med. Under tiden ska man naturligtvis också plocka ut vinst varje år. Men inte att de bidrar med en enda skattekrona tillbaka till verksamheten, vinsten försvinner genom bokförings-transaktioner ut från landet. Förra året försvann 4 miljarder från svensk sjukvård ut ur Sverige, genom riskkapitalbolagens försorg. Fyra miljarder – det är 10 000 fler sjuksköterskor i aktivt vårdarbete. Fyra miljarder som borde investerats tillbaka i vården igen, inom forskning och utveckling eller för nyanställd personal – men det är inte affärsområden som riskkapitalbolag ägnar sig åt, det ger inga snabba vinster.
Vi frågar – varför ska man så enträget sjunga privatiseringarnas lov? Det blir inte bättre med avregleringar, det har inte blivit bättre inom elsektorn, eller apotekssektorn. Tvärtom har servicen blivit sämre, priserna högre, osäkerheten har ökat.
Det kommer inte att bli bättre inom vård- och omsorgssektorn heller, säger vi. Vi vill istället se en offensiv offentlig sektor, där varje skattekrona används på ett så effektivt sätt som möjligt, där personal känner sig delaktiga i uppsatta mål och förbättringsarbeten.
Tillgänglighet en gång till – hur blev det med detta för alla personer som med det menar att kunna komma till överallt, genom dörrar, uppför trappor mm. Man har haft god tid på sig att ordna så att människor med ett funktionshinder inte ska stöta på patrull i sin vardag. Resultaten är inte nöjaktiga, hinder finns kvar, aldrig gäller full tillgänglighet för de som bäst behöver den.
God vård – det tredje målet. Vardagen inom vården berättar om positiva möten mellan patient och personal de allra flesta gångerna. Vården fungerar bra, men det finns ett flertal förbättringsområden. Ett mått på detta kan man snabbast läsa av genom att titta på vilka områden man nationellt uppmärksammat med förbättringskrav och prissatta potter. Rehab-garanti, cancervård, ökad patientsäkerhet, sjukskrivningspott. Halland har själva satt upp mått för läkemedelsanvändning på vårdcentralerna – i årsberättelsen beskrivs det som att ”hela 62% är mycket nära målet att uppnå samtliga kvoter”. Det ska tydligen vara positivt – men formuleringen är mindre lyckad – hur lyckas de andra 38% då – inte alls? Hur nära målet är de 62? Ska man till Göteborg, har man lyckats komma mycket nära målet om man hamnar i Kungsbacka då, eller?
Stroke, snabba höftoperationer – två verksamhetsområden som man haft fokus på och försökt att förbättra under ett antal år nu – varför omnämns de i årsberättelsen fortfarande som icke uppnådda mål?
Stark ekonomi – koncernen går med plus – trots att man inte trodde att det var möjligt vid årets inträde. Men verksamheterna kostar och ingen kan ta orden i sin mun att specialistsjukvården har slösat på sina tilldelade pengar. Vi känner en viss oro för att nödvändiga investeringar inte kan göras när de behövs utan skjuts framåt för att underskotten ska hållas nere. Vi ser också att personalbemanningen på framför allt Varbergs sjukhus varit riktigt låg ett flertal år nu – det kostar på och det är väl också en orsak till att arbetsmiljön är i gungning så ofta.
Stolta och engagerande medarbetare – det femte målet. Springlife-enkäten 2010 berättar att man har förbättringsåtgärder att utforma på så viktiga områden som delaktighet, målkvalité och ledarskap. Känner personalen dåligt till målen så känner de förstås sig inte heller delaktiga. Brister dessutom ledarskapet, så har man enbart sina arbetskamrater och sin egen arbetstillfredsställelse att vara stolt över och i detta verka som en engagerad anställd. Men trötthet koppat till arbetet kommer alltid att finnas så länge man inte har förankringen fullt ut. Att mål ska vara kända och väl inplanterade är viktigt i ett längre perspektiv, man når aldrig uppsatta mål om det förhåller sig så. Mål kopplas till förändringsarbete, finns det ett gap mellan mål och medel så uteblir förändringarna.
Till sist: Inte kan jag gå ner från talarstolen utan att säga något om vårdvalet. Vi var först ut med att ge bister kritik mot Vårdval Hallands ekonomiska fördelningssystem. Med enbart ålder befarade vi att patienter skulle få olika attraktionsvärde – friska och unga kontra sjuka och gamla. Enkla snabba besök kontra tidskrävande rehabilitering. Rätt eller fel? Andra partier har så sakteliga fått erkänna att det måste till andra kriterier än ålder för att få rättvisa förhållanden inom vårdvalet. Men ingen händer! I veckan som gick fattade nämnden för våra egna vårdcentraler beslut om att fördela plus och minus-resultat sinsemellan för att utjämna förhållandena. Självklart berättar ett sådant beslut att det finns oacceptabla skillnader mellan vårdcentralernas förutsättningar. Som vi ser det finns det mycket kvar att göra innan vi får en rättvis och jämlik sjukvård i första ledet – en starkare styrning är nödvändig.
Varje negativ rapport under året har en gemensam nämnare – det är gamla och de sjukaste som kommer mest i kläm, de som bäst behöver vårt stöd och vår styrning. Låt oss inse att detta är vårt primära arbete, att stoppa ökade skillnader och sätta fokus på de som mest och bäst behöver bra politiska beslut .