Efter en snabb genomläsning av de första delarna av årsredovisningen är jag beredd att lik den något excentriska och uppfriskande livsmedborgaren Sally, känd från TV, utbrista: 

Ännu en dag i paradiset!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – en årsredovisning som till stor del tar fasta på det som är bra och till den större delen i svepande positiva ordalag beskriver inriktningsmål och måluppfyllelse, ja den uppfattar jag som ”friserad”. Den är behagfullt författad, för att lätt linda in läsaren i ett okritiskt tänkande: ” Ja, tänk vad bra vi har det här i Halland”.    Ännu en dag i paradiset!

Frågan är om inte jag ska ta och prova olika skor, precis som Sally, och testa om alla par är så sköna att gå i och om de alla pekar framåt med tårna, mot uppsatta mål på jämna och vackra stigar. Frågan är om inte det är min största och viktigaste uppgift som oppositionspolitiker – att pröva, utvärdera och peka på brister – låna andras skor ett litet tag. Sen också ha modet att föreslå tänkbara åtgärder, förstås.

I delområdet Regional utveckling, det är där vi kan läsa att alla programområden har nått sina målsättningar, alla – till och med ett område som inte fanns med i dem som antogs av fullmäktige i november 2010, programområdet miljö. Vi fick ett par extra skor på köpet kan man säga! Självklart finns det ett programområde som heter miljö i verkligheten, även om miljöfrågorna inte direkt dominerat regionens år 2011. Skaver det då inte det minska någon stans eller har varje par skor alltid passat perfekt? Alla mål uppnådda?

Kulturskorna – det var väl de som skulle varit tio procent större, om full målnivå skulle varit uppnådd. Så blev det inte, ändå bedömer man att man nått ända fram. Folkhälsoskorna, som man skriver har banat väg för god hälsa på lika villkor för hela befolkningen – ännu ett fullt uppnått mål. Och det, fast 10% av befolkningen fortfarande upplever ohälsa, fysisk eller psykisk och känner sig utanför samhället. 10% är 30 000 människor som går med skavande skor dagligen. Miljöskorna – de osynliga i november 2010, nu fullt uppnått mål. Det finns några programområden till – alla har de gemensamt att alla mål är uppnådda, inga tappade klackar, inga lossnade sulor, inget skav.

Är detta en rimlig årsredovisning – tillåt mig att tveka. Är det en sann årsredovisning – tillåt mig att tvivla.

Sen har vi den andra delen av redovisningen; hela garderoben full med sjukvårdsskor, tusentals exemplar som alla ska dra åt samma håll och inte snubbla över varandra. Somliga är outslitliga, de springer fram och tillbaks dag efter dag. Vissa dagar tror jag inte att de har kontakt med sina bärare till fullo – de går på rutin och det är ett sådant högt tempo att det då faktiskt är så att fötterna blir huvudsaken, det gäller att hinna med allt innan skiftet tar slut. Om det blir maximalt och säkert, det kan man förstås undra.

Här tittar beställaren allra mest på kostnaderna, intresset är inte alls lika stort för hur mycket man utför under ett år. Det är svårt att beräkna omfång när det omfattar så mycket, det är svårt att bedöma hur effekterna blir när många ska samspela, gå åt samma håll. Sen placerar man också ut ganska fyrkantiga skor i garderoben; vem vill hämta ut dem, då trampar man väl hellre på i de gamla, invanda.

Resultatet för Region Hallands sjukvård  är som helhet ganska bra, men det gungar på sina håll betänkligt. Hälso- och sjukvårdsdelen är också den del som växer snabbast för vart år, fast vi bevisligen har den friskaste befolkningen i landet. Statistiken visar att hallänningen kontaktar sjukvården ofta, har man en hög tillgänglighet brukar det ge en sådan effekt.

48 vårdcentraler, fyra specialistenheter, vårdgaranti, regionvårdsavtal – nog har vi en tillgänglighet som heter duga för 300 000 hallänningar. En berättigad fråga är då om man kan skapa en likvärdig tillgänglighet med en förändrad struktur, en struktur som inte stjälper, inte urholkar – utan stöder och utvecklar vårdens olika behov – som släpper fram de största behoven, som fördelar annorlunda för att skapa en varaktig balans inom alla delar av vården.

Modiga politiska beslut krävs för att det ska bli så. Det krävs en annorlunda fördelning, det krävs nedläggning av vissa mottagningar, det krävs en samlad politisk organisation för specialistsjukvården. Vad man vinner på detta är en omfördelning av resurser, man får ut mer resurser till verksamheterna. Det ser jag som en önskvärd utveckling och definitivt ingen omöjlighet. Men det kräver att vi i politiken ska stödja strukturförändringar annars kommer de inte till stånd.

Några nedslag:

Under 2010 gjordes sammanlagt ca 10 000 besök på öppenvårdsmottagningarna i Falkenberg. Det gjordes fem gånger fler i Kungsbacka, tio gånger fler i Varberg och ännu fler i Halmstad. Det är stor skillnad mellan orterna. Falkenberg ligger mitt emellan våra två större sjukhus.  Är det rimligt då att behålla all mottagnings-verksamhet i Falkenberg? 4 % av det totala antalet läkarbesök i Halland under 2010 utfördes i Falkenberg. När falkenbergaren söker läkarvård gör man det mest i Halmstad eller i Varberg, endast 15 % av besöken sker på hemmaplan. Frågan spetsas till ännu mera, när man genom VV+ planerar att flytta ut specialistvård ut till vårdcentralerna/privata utövare. Har vi då råd att ha fyra enheter som inom vissa delar tillhandahåller likvärdig specialistsjukvård? Ett val är nödvändigt att göra – allt kan inte behållas.

Kungsbacka sjukhus behöver växa, det pekar all statistik på. Men med omsorg och med eftertanke. Vad behöver man satsa mera på, har man lokaler som stödjer detta, vad bedömer man kunna ta hem av utomlänsvården? En översyn av vilka specialiteter som ska finnas på olika sjukhusenheter har låtit vänta på sig. Personalen väntar också på Kungsbacka sjukhus, de behöver ha besked och de behöver ha ändamålsenliga lokaler för att få en dräglig arbetsmiljö som dessutom är patientsäker.

Fördelning av specialiteter mellan Kungsbacka, Varberg och till viss del Halmstad måste lämna organisationsborden, strukturella omvandlingar är nödvändiga för att man ska utföra sjukvård på ett så effektivt sätt som möjligt.

Akutmottagningen i Varberg behöver byggas ut. Den stod färdig 1972 och skulle då ansvara för akut sjukvård till en befolkning som då var hälften så stor som nu. Akutmottagningen är en akilleshäl för all planering på sjukhuset i Varberg. Att vårdkoordinera med platser som inte finns på avdelningarna det görs, men hur många koordinatorer man än tillsätter är det inte stort lönt om flödet inte finns och sängarna inte räcker. Det behövs fler medicinplatser, hjärtpatienter som borde vårdas på 5A placeras på annan medicinavdelning så andra medicinpatienter får placeras på någon annan avdelning. Tolv ytterligare platser finns att tillgå. Det är en nyrenoverad infektionsklinik som kan avlasta samtliga avdelningar, men den är inte bemannad, hur löser man den knuten?

Vårdval Hallands femte år med samma ersättningssystem som borde förändrats redan. Att bara fördela efter ålder är inte rättvisa villkor, det har vi hävdat från första början, till och med innan vårdvalsreformen startade. Man behöver inte planka ett annat ersättningssystem från något annat landsting, med gedigna utvärderingar borde man se vilka parametrar som behöver vägas in. Ett viktigt led i utvärderingarna av Vårdval Halland är att ge regionens revisorer möjlighet att göra revision på all verksamhet, oavsett driftsform. När andra landsting tagit det som självklart att all verksamhet ska kunna granskas av beställaren, så har Halland aldrig ens svarat på frågan varför revision av privata aktörer står utanför. Det ser vi som en politisk markering, inget annat. Kom bara inte och tala om att alla vårdenheter har lika villkor!

Vårdplanering med kommunerna, en samverkan, region och kommuner med skillnader. Jag är medveten att det är ett svårt område, men likväl måste man oförtröttlig arbeta med det. Det finns ett behov av mellanvårdsplatser. Det finns också behov av en större kompetens bland kommunens personal, och så rutiner, rutiner… det blir inte lättare med åren med allt fler äldre. Detta är ett högprioriterat område, ett problem för verksamheten men som behöver stark uppbackning av politiken. Här finns det vinster att hämta för båda parter, om man kan samverka och tänka nytt.

En organisation, en ledning – med en politisk nämnd. I februari 2010 lämnade vi in en reservation mot föreslagen förtroendemannaorganisation för åren 2011-2014. Dessförinnan hade vi 2006 tagit ställning mot den då föreslagna organisationen. Två tydliga ställningstaganden båda gångerna. Vi ville båda gångerna ha en sjukhusnämnd – det blev två 2007, det blev tre 2011. Året 2011 visar med all tydlighet att nämnderna inte kan ha samsyn och tyvärr inte heller översyn över specialistsjukvården i Halland. Det skulle förstås varit en nämnd, en stark nämnd. Politik ska stödja verksamheten, inte leva sitt eget liv. Finns det nu en organisation för alla sjukhusenheter är det självklart naturligt att den politiska strukturen följer detta.

Det andra ställningstagandet var att vi motsade oss lokala nämnder, två gånger. De första fyra åren som de lokala nämnderna funnits, hade de inte uppnått ett resultat som visade att de var värda att sparas, tyckte vi. Vi ansåg att planeringsunderlag och behovskartläggning kunde göras av tjänstemän istället. Vi har heller aldrig fått se någon verksamhetsberättelse eller att man från centralt håll bedömt att sjukvårdsplaneringen tagit en annan väg efter förslag från de lokala nämnderna. Sex politiska nämnder som kostar ca 15 miljoner kronor varje år. Lägg ut dessa pengar i verksamheterna istället, eller satsa dem på att investera i lokalförbättringar i Kungsbacka eller gör dem till en grundplåt för en akutmottagningsutbyggnad i Varberg. Politik ska inte leva sitt eget liv.

 

Lever sjukvården på ”för stor fot”, det är frågan? Både ja och nej. Här står en tvivlare på den myckna valfriheten, den kostar för mycket och den motverkar jämlikhet och vård efter behov. Vårt största ansvar det är att säkra en framtida vård som är beredd att möta människor som bäst behöver den, att förebygga ohälsa och att ge förutsättningar för att människor ska känna sig delaktiga, behövda och nyttiga. Hållbart tänkande, hållbart agerande, hållbara strategier. Halländskt regionarbete har potentialer, men det krävs mod att fatta reella beslut så att de kan förverkligas, på riktigt. År 2011 var inte ett paradisets år, det var på riktigt – regionen tultade så sakteliga igång, mängder av nödvändiga beslut puttades framåt eller lades åt sidan, somliga fick klä skott mer än vad som var rättvist – detta borde också ha framgått i årsredovisningen.

Måtte det inte bli så igen 2012 – låt oss ta de nödvändiga stegen som verkligen förändrar dåligt till bra, bra till bättre och bättre till bäst.

Ingmari Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

Uppdaterades: 13 apr 2012