Det är något obehagligt som händer i Sverige. Samtidigt som folkliga protester mot rasism och nazism blir allt fler så ökar också attityder som gör gällande att man inte ska demonstrera. Inte protestera. Inte säga ifrån. Det tror jag är en väldigt farlig väg att vandra.

Jag har granskat Sverigedemokraterna sedan 2012, då jag var med och startade upp sajten ”Inte rasist, men…”. Jag är inte skribent där i dag, men mitt engagemang för att granska och protestera mot SD finns i högsta grad kvar. Och jag har de senaste åren märkt av en förändring av hur jag och andra antirasister blir bemötta.

I måndags kom Jimmie Åkesson till Varberg, där jag bor nu. Eftersom tysta protester, där man vänder ryggen mot Åkesson, genomförts i andra städer där han dykt upp så startade även jag ett evenemang på Facebook. Det har redan från början stått tydligt och klart att inget hat, våld eller oväsen är välkommet. Den här protesten ska vara tyst, lugn och fredlig. Den handlar inte så mycket om att visa att varbergare inte välkomnar SD:s rasistpolitik, utan mer att visa att Sverige inte gör det. Med protester över hela landet får den här typen av ställningstagande mer slagkraft.

Jag hade väntat mig upprörda kommentarer och hot i mejlkorgen. Jag hade väntat mig att bli klappad på huvudet. Men jag hade inte väntat mig att bli intervjuad av en journalist och få frågan: ”Men de är ju demokratiskt invalda, ska de då inte få göra sin röst hörd?”. Jag hade inte väntat mig att jag skulle kallas ”ett hot mot yttrandefriheten” från en person som trots att hen påstår att hen ogillar partiet, ändå tycker att man helt ska låta SD vara ifred.

Helt plötsligt höjs röster och krav på att inte säga ifrån. Det är lite fult och hemskt att göra ett ställningstagande mot rasism, och skrämmande nog även mot nazism. Plötsligt är en fredlig protest ett vänsterextremistiskt hot mot yttrandefriheten. Detta trots att det framgår rätt tydligt i gruppen att de som tänkt komma är både unga och gamla och av olika politiska tillhörigheter.

Det sägs att vi hjälper SD att behålla sin offerkofta när vi protesterar. Det sägs att vi ger dem gratis pr. Det har jag svårt att köpa. Med folklig och breda protester kan vi komma långt. Med den typen av protester kan vi engagera dem som annars är rädda för att ta ställning. Dessa fredliga protester borde uppmuntras, inte hårt kritiseras med försök att vända det hela till något farligt. Ju fler vi är, desto större skillnad vi kan göra. Det innebär inte att vi låter bli att argumentera mot SD:s politik. Det finns inget motsatsförhållande mellan protester och diskussion.

Vore det verkligen så att man inte fick kritisera politiska partier när de väl blivit invalda i riksdagen så har jag svårt att se hur någon politisk kamp skulle kunna utföras. Det är otäckt att detta har blivit en så vanlig uppfattning. Många är tillbaka i valrörelsen 2010 när det viktigaste var att inte prata om SD. De behandlades nästan som Voldemort i Harry Potter – de som inte ska nämnas. Att det inte fungerade jättebra borde ju ha varit insikten när de ändå kom in i riksdagen. Jag trodde att vi hade lärt oss något av detta, men jag hade tydligen fel.

Faktum är att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Ja, de är demokratiskt invalda. Det betyder inte att man inte får säga emot dem. Ett samhälle där yttrandefrihet blir en ursäkt för att tysta protester mot rasism, det är inte ett samhälle jag vill leva i.

Anny Berglin

Publicerad på Aftonbladet Debatt 15/5 2014