Allmändebatt Regionfullmäktige 2014-04-16

Jag tog fram debattinlägget från april förra året och hör och häpna….vad tror ni jag upptäckte då?
Jo, att jag egentligen skulle kunna planka av större delen av texten till idag – det var så mycket av det som sades då som fortfarande har bärighet idag.

Jag hade bland annat en önskelista med större och mindre konkreta förslag, nya spår att trampa som vi tror leder till förbättring och förändring, nära i tiden eller på längre sikt. Den önskelistan kan jag sluta med idag också – tyvärr. Utan Jantelagstänk ligger vi alltså före minst ett år i tänk – jag har både antytt och talat klarspråk flera gånger tidigare att vi tycker att Region Halland i många ärenden har gått i stå – man förvaltar mer än man har modet att förändra. Det var väl inte det som var meningen med regionen?

Vad var det då jag sa och vad säger jag idag? Om man tittar på målen och måluppfyllelsen så är det 56% av målen som uppfylls (fast en del mål fortfarande är relativa och därmed rent uselt skrivna). Det är minst två:
”Fler ungdomar ska ha arbete” – undermål att vi ska vara bland de tre som har de lägsta siffrorna – bland alla 20-25 procentiga arbetslöshetssiffror runt om i landet. T o m EU har uppmärksammat att Sverige har de högsta siffrorna för ungdomar som saknar jobb. Halland är alltså ganska bra på att vara dålig. Och ordet fler i huvudmålet kan betyda + 1, så var det målet nått.

Boende-målet påpekade jag också förra året är dåligt skrivet – vad hjälper det att regionen bedömer målet som uppfyllt när man är en av de 5000 riktigt aktivt sökande i Varberg som saknar bostad och där betydligt fler står i kö för ett annat boende än det man har idag. Det är mest kommunalt ansvar, men ack så viktigt för regionen om man ska behålla sina ungdomar att båda dessa mål får ett helt annat innehåll och en helt annan måluppfyllelse.

Dessa två och 44 % andra viktiga mål som inte uppnås 2013 är:
Miljömålet – regionen låg i botten 2012 och har inte klarat att lämna den platsen inom vissa områden detta år heller. Dåligt underhåll av energianläggningar och fortsatt utsläpp av lustgas – ska man klara miljöcertifiering fram till 2015, då får det lov att vara slut på sådana ursäkter.

Jämlik sjukvård – det är ett svårt mål att uppnå och självklart ännu svårare när man saknar instrument hur man ska bedöma och följa upp målet. Att ohälsan ökar i Halland för vissa grupper och i vissa delar av regionen är ett tecken på att samhället dras isär – upplevd ohälsa spänner över större fält än vårdkonsumtion; att höra till, att vara nyttig, att kunna påverka och förstå, att vara trygg. Mätbart i sjukfrånvaro, men också vita fläckar som förmodligen ännu mer späder på de tio dagarnas uppmätta skillnad mellan kvinnor och män, mellan syd och nord.

Exakt hur man ska arbeta för att nå målen att öka folkhälsa är inte enbart regionens ansvarsområde – här behöver man verkligen samverka med kommuner, företag, organisationer och individer för att vända om trenden – gå fram med klara och genomtänkta strategier, rikta in sig på rätt metoder rätt över hela Halland.

Bredband till hela Halland – målsättningen verkar avlägsen, så tydligt att landsbygden väger lätt i prioritering. Ändå är det en av de viktiga frågor som boende på landsbygden alltid lyfter fram som oerhört viktig. Regionalt saknas det pengar till en stor satsning och nationellt är satsningen liten – vad än centern säger.

Medarbetarpolitiken – vad gör vi med våra anställda när regionens samtliga arbetsgivarmål inte uppfylls? I en verksamhet som står och faller med sina medarbetare borde det var de högst prioriterade målen.

Många bäckar små – gäller här. Uteblivet utvecklingssamtal, pressat arbetsschema, en timme extra efter avslutat arbetspass för att hinna dokumentera klart, lunchrast i trappen, dålig löneutveckling och inget lönesamtal heller. Man ser sina arbetskamrater lämna in nyckeln för att de fått ett bättre jobb någon annanstans, överväger att göra så själv, stress och överbelagda avdelningar – igen.

Ja listan kan göras längre – för det är de små bäckarna som nu har runnit ihop till en flod av protester som bara breddas för vart år.

Sommaren 2013 var illa-illa, sommaren 2014 kommer att bli mycket , mycket värre. Vakanserna har blivit fler, vikarierna blir färre. Alldeles för länge har man sagt att ”Jo lönerna är låga, men vi måste locka med annat” – som vad då? Bättre arbetsmiljö? Strategisk utbildningsplanering för att erbjuda viktiga kompentenser? Högre ingångslöner? Större lönespridning?

Vi är alla oroade – men under de snart tolv år som jag varit landstingspolitiker har frågan om kompetensförsörjning och framtida personalrekrytering varit synlig och uppe på bordet, alltid – men väldigt lite har gjorts. Sommaranställning i soliga Halland slår inte så väl an för den nya generationens medarbetare, solen lyser även på Gotland, både på himlen och i lönekuvertet.

Vi är framme vid ett extra ordinärt läge – stabsläge kallas det alldeles för ofta på sjukhusen, när platser och personal divergerar så mycket att man inte kan förlita sig på medarbetarnas lojalitet att kunna stretcha längre – tiden räcker helt enkelt inte till. Även om man så gärna vill räcker inte ens Florence till.

Ekonomin – lyser rött, förstås. Det finns för lite pengar i verksamheten eller verksamheten har för stor omfattning – en trolig slutsats. Men, det är inte bara omfånget av tillgängligt kapital som orsakar underskotten, styrning och organisation är inte oväsentligt.

Hösten 2013 möttes jag av desperata skratt vid frågan var pengarna tar vägen – man hade inte kontroll över verksamheterna, över orsak och verkan. Ta bara det faktum att verksamheten begär X antal kronor och budget läggs på X – Y antal kronor och Y kallar man då för åtgärdsprogram.

Under 2012 beslutades om åtgärdsprogram som skulle spara in 60 miljoner på sjukhusen i Halmstad och Varberg, utfallet blev 10. 2013 var målsättningen att med åtgärder spara in 63 miljoner, utfallet blev ungefär hälften, tre av de sex delområdena fick ett nollresultat. En budget måste vara ett starkt styrdokument som alla är på det klara med har en möjlighet att hålla och som alla har en tilltro till. Så är det inte idag och handen på hjärtat så har det inte varit på ganska länge. För vart år blir det mer och mer omöjligt att genomföra sparbeting som dessutom inte har klargjorts innan själva året börjar och som går under begreppet mellanskillnad eller effektivisering.

2014 ska verksamheterna effektivisera bort 50 miljoner , samtidigt som man redan vet att den samlade kapaciteten har försvagats för att kompetenser saknas och trycket på antalet vårdplatser har ökat. Det är ett dilemma som inte kan gå ihop.

Alla mål samverkar – uppfyller man inte hälften, så påverkas självklart resten också. Vårdkvalité-målen, kommer de att klaras framöver, kommer de att klaras i sommar?

Självklart tror jag att vi allesammans vill ha en god generell sjukvård i Halland, vi vill ha en frisk och trygg befolkning som har goda förutsättningar för både boende och sysselsättning som bas i livet. Vi vill ha trygghet för våra äldsta invånare, både i mötet med sjukvården och i sin vardag.

Vill vi, så måste vi också vara beredda att satsa och göra kloka avvägningar, tänka strategiska tankar år framöver och fatta beslut som inte är enkla, fördela och prioritera. Det betyder inte att det måste bli mer och mer valbart, mera tillgängligt – mängd ersätter inte kvalité, mängd ersätter inte trygghet.

Förädla, förskjuta, förändra – mera.
Förvalta, förtvivla, förfegas – mindre.

Uppdaterades: 21 jun 2014